Senare, samma kväll grubblade jag över detta. Jag gick igenom vad som sagts, fram och tillbaka. Vad sa jag? Hur sa jag? Vilka ord? Hur ska de andra vid bordet, de äldre, som jag såg upp till, ha tolkat situationen? Vilken sida stod de på? Skämde jag ut mig?
Jag mådde verkligen dåligt och hade svårt att somna.
Den kvällen upplevde jag tydligt hur Guds Ande visade på en svaghet i mitt liv. Jag reste mig från sängen och började be över detta. Det kändes som om en kvarn höll på att mala sönder något inom mig. Stolthet?! Jag?!
Det var en tröskel för mig att komma till den punkt att erkänna att jag hade stolthet i mitt liv. Till slut gav jag upp, böjde mina knän på golvet och bekände inför Gud stolthet som en synd i mitt liv. Jag bekände och tog emot förlåtelsen. Väl där, verkade Anden med precision och jag såg även andra saker som jag var tvungen att ta itu med.
Det blev en längre stund av självrannsakan och jag tillät Gud att pröva allt jag hade. Mina tankar, min vilja, mina idéer. Ja, hela min kallelse. Hela jag var uppfylld av en inre frid och ro. Många bördor hade lyfts av.
Efter detta kommer jag så väl ihåg hur min inställning till ”pojkspolingen” hade förändrats. Jag upplevde en stor kärlek till honom. Dagen därpå var jag tvungen att visa min uppskattning att han finns och att jag var tacksam för det han hade sagt till mig dagen innan.
Idag ber jag ofta till Gud att stolthet ska vara långt borta från mig. Jag har lärt mig och fortsätter att lära mig att uppskatta människor omkring mig som på olika områden har kommit längre än jag. Dessa är mig till en välsignelse. Även om jag ibland, mer än en gång, får påminna mig om det.
Guds frid
Jimmy
